Senaste månaderna har jakthundarnas ”väl och ve” varit lite extra på tapeten, då jägarna har proklamerat och skanderat högt och ljudligt om risken deras hundar har vid lösjakt, att falla rov för varg. Jo, om man släpper sin hund i vargrevir och den kommer inpå dess individer, så är det för vargen – liksom det skulle vara för en hundflock, en utmaning och direkt oförskämdhet, att någon annan försöker ta över deras jaktområde. Konstigare än så är det inte.

Vargen är hundens urmoder och än idag, si så där 14 tusen år efter att hunden blev hund, kan dessa två nära släktingar fortfarande para sig och får fertil avkomma. Alltså är det även så att de talar samma språk – fortfarande. Skillnaden är att vargen blir en egen och vuxen individ, vilket hund i förhållande till varg aldrig blir. Vår domesticering av vargen som blev hund, skapar bland annat denna effekt, neoteni. Vilket innebär att man inte riktig blir vuxen. Och ta då med i beräkningen vad det innebär, att inte riktigt ta ansvar, inte riktig vara lyhörd/lydig mot det självklara – att vara rädd om livet, för sig själv och för flocken. Att alltså inte fullt ut utvecklas i alla sinnen, som det gör hos urmodern, skillnaden mellan att vara vild och tam, ger inte bara fördelar även begränsningar/nackdelar.

Två hunddjur kan mycket väl gå ihop, om de är från samma flock/familj och eller om de är i ”frieristadiet”, i övrigt är detta djur så ”rustat” att man flyr och eller angriper främlingar, som tränger sig på i sitt område. Hunddjur är flockdjur vilket innebär att de lever i flock/familjegrupper och jagar ihop, äter ihop och försvarar sitt revir/jaktområde ihop. Som vilken familj som helst.

Hundar och vargar kan alltså i sig förstå varandra. Men vår hund, den som inte riktigt blivit vuxen, i den bemärkelsen att den inte riktigt tar egna beslut och därmed inte får rätt erfarenhet av att klara sig själv, att vara försiktig, att lita helt och fullt till sina sinnen ihop med ”artfrände”, utan är styrd att lita till oss, som sin flock. Ja, ett sådant djur har oftast problem att inse att den skall läsa av mark, luft och andra ställen med markeringar för var varg är, varit och eller markerat som sitt område, eller dofta in andra faror/rovvilt. Det skulle en förvildad hund gjort och hållit sig på behörigt avstånd.

Våra jakthundar kan tyckas ”självgående” men är allt annat, de är präglade sedan årtusende att samverka med oss och vi har exempelvis inget luktsinne i jämförelse. Vilket bland annat innebär att OM en hund skulle markera vargdoft för oss, så skulle vi inte veta om det och därmed noterar hunden vår ignorans för denna doft och blir i sig påverkad av oss och därmed vilseledd och oförstående inför sitt urgamla språk, ” att läsa av doften i ett område noga”.

Om vi då lär våra jakthundar vad de skall jaga, vad de inte skall jaga och att öka sin uppmärksamhet vid jakt, kommer man sannolikt också att kunna undgå varg och jakthundsmöte. Detta sker genom mer nogsam och kontrollerad injagning av jakthunden än vad som är fallet idag.

Doftdiskriminering kallas det och används i sig redan i olika former av hundsporter, sök, spår, rapport och i ”verkligheten” för arbetande hundar, så som mögelsökshund, spårhund, eftersökshund, brandvarningshund, epilepsihund, minröjarhund, narkotikahund, bombhund, SoS – hund med fler olika utbildning inom doftmarkering. Man lär hunden att markera en doft och sedan lär man hunden att antigen följa denna doft, signalera att den upptäckt den och eller avstå från att gå mot doften. Svårare än så är det inte.

Det som kan vara svårt är att ställa om en hel jägarkår till att se om sin hund och dess injagning för bästa och säkraste resultat. Att se till att man har korrekt sätt att träna sin hund, så att man vet att den lär det vi ämnar, den skall kunna.

Detta är precis det som vi hundpsykologer är skolade till, att ta var på alla de delar som våra hundar är kapabla att lära och sedan arbeta för det till man når dit. Tänk vad bra det vore om hundarna fick korrekt skolning och hundägare fick krav på att skola sin hund rätt, då vore det sällsynt att jakthund ”kolliderade” med varg och vargdebatten skulle helt klart falna kring faran för jägarens jaktkamrat. Och varg skulle få inta sin naturliga plats utan jägare i hasorna. Och jakthunden skulle vara mer vältränad och därmed säkrare i sitt doftarbete och en sundare individ.

I detta sammanhang arbetar jag för att vi skall uppnå bättre hundhållning och föreslår för de som borde vara intresserade, staten, jägarförbunden och uppfödare, att jakthundens liv och arbetsinsats för första gången i historien får ett värde, ett värde värt att utbilda sig och sin hund för, God Hundhållning

Jakthundars rätt borde kontrolleras genom utbildning av den med doftdiskriminering, utbildning av hundägaren kring hundens fostran genom etologiska och moderna träningsmetoder, dessutom skall kontroll ske av att hundens social och fysiska omvårdnad är god.

En jakthund skall fysiskt tränas upp inför jaktpassen och varvas ned efter att jaktsäsongen är avslutad enligt adekvata fysiologiska träningsmetoder. Under icke jaktsäsong skall hunden ha ett fullgott socialt och aktivt liv och inte leva som hundgårds/bandhund. Detta kan med lite vilja från berörda, utformas via samstämmigt vetenskapligt erkänd hundkunskap.

Postat 27 februari, 2010. 21:59  |  Kategori: Hund,Varg  |   Tipsa